Why documentation drawings?

The interesting thing to have such documentation drawings is that many signs of the instrument show how it has been used, how the instrument maker have constructed the scale and his intentions how it propose sound. If you can build a replica you also better understand how the instrument really has sounded (see also Article 1. in Swedish).

Original instrument – drawing - replica;

the steps to understanding the “Groddaliran”.
By Eugen Joss

(Gotlänskt arkiv 1985)

There has recently been a debate about how to use the knowledge or get knowledge out of old musical instruments, which is preserved in museums. In the past, they wanted to renovate and thus put the instruments in operation to find out how they sounded. In recent times, it is probably considered better to preserve the instruments in the condition they originally had, when they came into the possession of the museums and instead build replicas. In order for those interested to be able to build replicas, alternatively functional instruments with current requirements (opinion of intonation for example), based on preserved old original instruments, with their inherent knowledge, these instruments must become publicly available. An accurate documentation of museum instruments could make this possible. The starting point should be to document the instruments as accurately as possible so that even such information that may seem insignificant is included (for example asymmetry, wear marks, repairs). It may seem that skews and asymmetry would not be so important to document, but if it will be able to find out, from a replica, what has worked and what possibilities the original instrument has had, this information should be included to be available when building replicas.

This has been my thought during the measurement and documentation of the Grodda hurdy-gurdy at Gotland's ancient hall. During the year I dedicate the drawing, I have, as an instrument maker, often had the thoughts of the builder who once built the Grodda hurdy-gurdy, how he thought, what knowledge he may have had that is embodied in the instrument, and what music in his time he wanted to give tone to. I see the builder's intentions as more important information than we know what the Grodda people play on the gurdy, although that is also interesting.

The music that the hurdy-gurdy is built for does not have to be the one that Grodd-Ole played, and above all not with today's intonations.

However, how should we know anything about the builder's intentions like this about 200 years after he had them? Some of these is preserved on the hurdy-gurdy, partly in the form of construction, technical details (connection hurdy-gurdy builder tradition) and partly scribed marks for support used in the manufacturing.
What has particularly interested me is the structure of the scale, where the builder has left traces in the form of scribed marks to help with the scale division. These should contain a lot of information about the builder's intentions regarding the scale. You can also compare with other hurdy-gurdies with scribed marks, for support, for the structure of the scale ("Torsbyliran" drawn by me 1983).

In order not to lock the thoughts in certain paths and to prevent or inhibit experiments with the original scale division, the comparative scales should not be considered as an example how to divide the string. There are many factors that affect how the scale should be divided. However, I just want to point out one essential experience; the free length of the string does not have to correspond to the fictitious string length that should form the basis for a correct mathematical, tempered or pure division. It can be both longer and shorter at the bridge end, and longer at the upper nut than the measurable free string length. For the Grodda hurdy-gurdy part, the fictitious string seems to be able to correspond with the displacement shown on the upper scale line, "Closest Pythagorean intervals to straight leaves", which emerged from tests with a replica built by Ingvar Jörpeland, Sollentuna.

My recommendation to those who want to build a “Groddalira” as an initial instrument, build a true replica also in terms of scale division. The documentation drawing of “Groddaliran” will be available for purchasing at “Gotlands Fornsal”.

Let hurdy-gurdies sound! Umeå, 28/4 1985

Eugen Joss

Originalinstrument-ritning-replik;

stegen till förståelse av Groddaliran.

av Eugen Joss.

(Gotländskt arkiv 1985) 

Det har på senare tid förts en debatt om hur man skall ta tillvara kunskapen eller få ut kunskap ur gamla musikinstrument som finns bevarade på museer. Tidigare har man velat renovera och därmed sätta instrumenten i funktion för att få veta hur dessa lät. På senare tid anses det nog bättre att bevara instrumenten i det skick som de ursprungligen hade då de kom i museernas ägo och istället bygga repliker. För att intresserade skall kunna bygga repliker, alternativt fungerande instrument med dagens krav (syn på intonation t.ex), med utgångspunkt från bevarade gamla originalinstrument, med deras inneboende kunskap,  måste dessa instrument bli mera allmänt tillgängliga. En noggrann dokumentation av museiinstrumenten skulle kunna göra detta möjligt. Utgångspunkten bör vara att dokumentera instrumenten så noggrant som möjligt så att även sådan information som kan verka oväsentligt kommer med (t.ex.asymmetri, nötnings märken, lagningar). Det kan tyckas att snedheter och asymmetri inte  skulle vara så viktigt att dokumentera, men skall man ur en replik kunna få veta vad som har fungerat och vilka möjligheter originalinstrumentet har haft bör denna information vara med för  att finnas tillgänglig vid bygge av repliker.

Detta har varit min tanke vid uppmätningen och dokumentationen av Groddaliran vid Gotlands fornsal. Under det år som jag ägnade uppritningen har jag som instrumentmakare ofta haft tankarna hos den byggare som  en gång byggde Groddaliran, hur han tänkt, vilka kunskaper han  kan ha haft som finns förkroppsligade i instrumentet, samt vilken musik i sin samtid han ville ge ton åt. Jag ser byggarens intentioner som viktigare information än att vi vet vad Groddakarlarna spelade på liran, även om det också är intressant.

Den musik som liran är byggd för behöver ju inte vara den som Grodd-Ole spelade och framför allt inte med dagens intonation.

Men hur skall vi kunna veta något om byggarens intentioner så här 200 år efter att han hade dem. En del av dessa finns bevarade på liran, dels i form av byggtekniska detaljer (kopplingen lirabyggartradition) och dels hjälpritsar använda vid tillverkningen. Det som speciellt har intresserat mig är skalans uppbyggnad, där byggaren lämnat spår i form av ritsar som hjälp vid skaldelningen. Dessa borde innehålla mycket information om byggarens avsikter vad gäller skalan. Man kan jämföra med andra liror med hjälpritsar för skalans uppbyggnad ("Torsbyliran"uppritad av mig 1983).

För att inte låsa tankarna i vissa banor och förhindra eller hämma experiment med originalets skalindelning skall inte de jämförande skalorna på  ritningen betraktas som förslag på delning.

Det är många faktorer som påverkar hur skalan skall delas, men jag vill här bara påpeka en väsentlig erfarenhet: Strägens fria längd behöver inte överens-stämma med den fiktiva stränglängd som bör ligga till grund för en korrekt matematisk, tempererad elller renstämd delning. Den kan både vara längre och kortare i stalländen och längre vid översadeln än den mätbara fria stränglängden. För Groddalirans del verkar den fiktiva stränglängden överensstämma med den förskjutning som visas på den övre skallinjen, " Närmaste pythagoreiska intervall till rakställda löv"vilket framkommit vid prov med en replik byggd av Ingvar Jörpeland, Sollentuna.

Min rekommendation till den som vill bygga en Groddalira är att som första instrument bygga en trogen replik även vad gäller skalindelningen. Dokumentationsritningen på Groddaliran kommer att kunna köpas på Gotlands Fornsal.

Låt liror låta! Umeå den 28/4 1985

Eugen Joss